Opp och ner, ner och opp... grisen gal i granens topp!

När kommunfullmäktige diskuterade om ÄFF skulle få en fotbollsplan med konstgräs, hade redan en kvarts miljon kronor betalats till föreningen. Och trots att beslutet i fullmäktige forfarande går att överklaga har ytterligare 2,5 miljoner betalats ut.

Nu avslöjas sanningen! Pengarna betalades ut före beslutet: skriver NST/HD om idag. Trist att behöva säga att denna skandal är en spegling och en naturlig konsekvens av den typ av avart av politisk kultur som sedan länge sitter i väggarna i Ängelholms kommun. Men det är så. Ängelholms kommuns organisation är helt enkelt upp-och-nedvänd.

Då politikerna i Ängelholm sedan länge lider av det kollektiva cykelställssyndromet, är det självklart att sådana här saker händer. Det är lättare att gå in i de små operativa detaljerna, som var cykelstället ska placeras, än att ta fram en tydlig framtidsvision och en politisk strategi för att nå denna, exempelvis i form av översiktsplaner, önskvärd inflyttning och ekonomisk prognos för att uppfylla de primära kommunala uppgifterna och en politiskt önskvärd prioriteringsordning.

Eftersom politikerna har abdikerat från sina arbetsuppgifter som visionärer och strateger har det skapats ett tomrum som tjänstemännen tagit över. Det är helt fel! Och kan inte försvaras; men dock förklaras.

Skrämmande är dock tjänstemannens uttalande: Hur skulle det se ut om man alltid skulle vänta på att ett beslut vunnit laga kraft.

Det är bara att konstatera att det på grund av ovan sagda finns en kultur som gör att i Ängelholms kommun sätter tjänstemännen sig över den demokratiska processen. Det kan vara bra med en pragmatisk inställning, men därifrån till att utananordna kommunala medel utan ett justerat protokoll från beslutande instans, ser jag som tjänstefel, troslöshet mot huvudman och rent förräderi. En brottslig handling, helt enkelt.

Undrar hur många av denna sortens utbetalningar som har skett utan politikers och/eller journalisters vetskap? Det är knappast första gången och, tråkigt nog, antagligen inte heller den sista.

Jag har länge hävdat att den kommunala revisionen måste fokusera på beslutsprocesser istället för på ekonomi. Här finns nämligen ett jättestort svart hål i Ängelholms kommun. Större än jag sett på något annat håll. Dessutom anser jag att oppositionen bör ha en majoritet i lekmannarevisionen. Ingen annastans accepteras det att man reviderar sina "egna".

Skulle önska att jag kunde säga: The bottom is nådd; men det vågar jag absolut inte.

Regeringens bilstöd en sjunkbomb för de rödgröna

Så kom då en livboj i form av ett bilstödspaket för att hålla svensk fordonsindustri flytande. Vid en presskonferens vid middagstid med näringslivsminister Maud Olofsson och finansminister Anders Borg avslöjade regeringen att man satsar 28 miljarder.

Jag tycker inte om det, men jag förstår det. Av princip gillar jag inte att staten stöttar näringslivet. Det snedvrider oftast marknadens mekanismer och försvårar naturlig konkurrens och utveckling. Det har jag sett både vid TEKO-industrin, varven och satsningen på en ny SAAB-fabrik i Malmö. Massor av skattepengar slängde bokstavligen i sjön för att politiker gick in och försökte förhindra och förhala framtiden.

Men jag förstår att det i detta fallet var regeringens livboj och samtidigt en sjunkbomb för den rödgröna röran. Det vore förenat med politisk död att inte framstå som handlingskraftig när både IF-Metall och Göteborg tror att de står och faller med statens hjälp. Göteborg är och har alltid varit ett starkt kommunist- och sossefäste. Nu har regeringen visat att det går att lita på en borgerlig regering när det blåser upp till storm.

Slutsatsen kan bli att man föredrar den regeringen även i valet 2010 mot bakgrund av "Man vet vad man har, men aldrig vad man får". En svag Mona "Bara Mona" Sahlin och lille Lars framstår knappast som ett par man vill hålla i handen när åskan går. Och att miljöpartiet skulle sitta med i båten är väl ingen tröst för bilindustrin. Valet för göteborgarna står klart.

Grekisk tragedi med Mesallians mot Sverige

Mötet mellan oppositionens partiledare i teve var ingen munter syn. Den påminde snarast om en grekisk tragedi inspirerade från antiken eller Shakespare.

Mona "Bara Mona" Sahlin spelade den sorgsna drottningen. Peter Eriksson gjorde en hatisk figur som sände dödande blickar mot drottningens favoritpojke, lille prins Lars. Medan prinsessan Maria på bästa glada sätt försökte släta över den tragikomiska upplösningen som på något vis verkade formas trots att ingen av de inblandade förmådde ta till sig klokheten om att från en tragedi som denna leder ingen väg till livet.

Men det enda de lär sig i situationen är de inte kan lära sig någon utan bara handlar om en typ av självbestraffning, på grund av misslyckandet i förra valet.

Det var uppenbart att personkemin i den sk familjen inte var den bästa. Pappa Peter hatade uppenbarligen sonen Lars, som i sin tur inte förstod allvaret i situationen. Mamma "Bara Mona" var lite blyg i sällskapet samtidigt som hon sökte sända ut en självsäkerhet som satt i skinnet, men inte nått innanför det. Prinsessan Maria verkade varken vilja välja vin eller vatten. Viktigast var vänskapen och viljan.

Jag har hört att det i recensionerna av skådespelet diskuterats likheten med pjäsen Allians för Sverige och dess premiär i Högfors med badtunnan. Och då har recensenterna undrat vad pjäsen heter. Jag har för mig att de sa något om Mesallians mot Sverige; och det verkar väl valt.

Vänsterfamiljen verkar vara väl virriga och i valet i kvalet om sin framtid. Och eftersom de är vänster så är de givetvis mot något; för för något har de aldrig varit. Och visst måste en allians med Mona "Bara Mona" vara synonymt med en mesallians...

Ny nyhetstjänst Second Opinion - växer fram

Genom min kusin författaren och journalisten Fredrik blev jag uppmärksammad på en intressant nyhetsblogg - Second Opinion! Det bygger en sajt som bjuder in alla att bidra med second opinions på nyheter. För närvarande är den en testblogg och en facebook grupp, som välkomnar redaktionella artiklar kring olika ämnen.

Idén är att erbjuda en plats där nyheter kan kompletteras, fördjupas och korrigeras. Och tanken är att den färdiga sajten ska vända sig till tre olika målgrupper; privatpersoner, företag och organisation samt den egna redaktionen. Ett mycket spännande koncept, tycker jag.

Lite liknande Newsmill där även privatpersoner har möjlighet att föra fram sina tankar och åsikter. Men infallsvinkeln här på Second Opinion är mer grävande och analyserande än allmänt tyckande. Åtmintone ar ambitionen den! Bäva månde konkurrenterna...

Newsmill is fullfill

Tack vare Internet har jag haft möjlighet att publicera min artikel om Menys vänner! på Newsmill. Jag är oerhört glad över att det inte längre är förbehållet vissa att bli läst av andra.

Men jag kan förstå att det finns somliga grindvakter i gammelmedia som vrider sina händer och sliter sitt hår. De kommer snart att bli fråntagna den maktposition som de har haft i form av problemformuleringsprivilegiet. Newsmill är en demokratireform som heter duga!

Trots att vi haft folkskola sedan mitten av 1800-talet och fri och allmän rösträtt i knappt hundra år är det inte förrän nu som den stora allmänheten har haft riktig nytta av det!

Debattartikel i Kvällsposten idag!

DEBATT: Mat är kultur - inte politik

68-vänsterns ideologi om att allt är politik är tyvärr fortfarande en djupt rotad värdering i Sverige. Det märks inte minst i samband med den reklamkampanj om könshårets frisyrmode som RFSU just nu bedriver. Det kan förvisso ifrågasättas om det är ett område som bör ha politisk prioritet i fördelning av statliga medel, men det är inget som bekymrar mig nämnvärt.

Det som däremot bekymrar mig är tendensen att politisera maten och vårt förhållande till den. Jag förstår att kostens betydelse för folkhälsan kan vara anledning till att myndigheter och politiker intresserar sig för våra matvanor, men därifrån till att Sveriges Radio anser det vara deras uppgift att frånta lyssnarna Meny, det enda matprogrammet i P1, är steget alltför långt.

Programledaren och producenten Sven Ekberg och hans medarbetare i Kalmar har förmåga att varje vecka göra ett fantastiskt inspirerande kultur- och nöjesprogram. De skildrar mat och dryck i en kulturell kontext, samtidigt som det är oerhört inspirerande, roande och lärorikt. De sprider budskapet att mat och matlagning är glädje, kärlek och sinnlighet - en skapande och konstnärlig verksamhet.

Jag har onekligen fått arbeta hårt med att få fram fakta om ryktet. Det är uppenbarligen så att man från Sveriges Radios sida inte vill att beslutet ska komma till lyssnarnas kännedom. Först efter att jag varit i kontakt med köksmästaren på Karin Franssons Hotell Borgholm och Sven Ekberg, lyckades jag få ett svar från Sveriges Radios Lyssnarservice genom P1:s kanalansvarige Cecilia Bodström. Hon anser att min oro för att Meny ska läggas ner är obefogad. Det kommer i stället att sändas en serie om ekologisk mat. "Klimat, ekologi och miljö engagerar alltfler... Hur ska vi kunna laga moraliskt försvarbar mat utan att det blir för dyrt?"

Men för mig är mat är kultur; inte politik! Mat är kärlek och sinnlighet. Mat är en njutning för alla våra sinnen: smak, syn, lukt, känsel och hörsel. Den känslan varken kan eller bör förvandlas till ett rationellt politiskt budskap. Låt oss behålla matglädjen med Meny och slippa förnumstiga politiskt korrekta pekpinnar från Public Service!

Christina Linnea Örtendahl, m Menys vänner

Stort tack till redaktör Peter J Olsson på Kvällsposten! Jag har nu även startat bloggen Menys vänner! Det är många detaljer kvar, men nu är den i alla fall uppe. Besök den gärna.

Mat är kultur - inte politik

Första advent är en av de viktigaste högtiderna för mig. Och jag har varit så fokuserad på den söndagen att jag helt och hållet missat allt annat.

Märkte därför inte ens att Helsingborgs Dagblad/Nordvästra Skånes Tidningar publicerade min debattartikel Mat är kultur; inte politik i lördags.

Jag tycker att det är stor skam av ett public service-företag som SR P1 väljer att lägga ner det enda matprogrammet. Att man dessutom försöker att manipulera de lyssnare som kontaktat företaget, genom att lämna felaktig och disparat information, är än mer misstänksamt i sammanhanget. Vad vill man egentligen? Och kan man kalla sig för public service-företag när man beter sig som en manipulerande storebror som över huvudet på alla lyssnare beslutar att lägga ner det enda matprogrammet i SR P 1?

Mitt svar är givetvis nej! Om du tycker likadant så kan du gå in och skriva en kommentar på den nya bloggen Menys vänner! eller på facebook Menys vänner!