Fackets vara eller icke vara, Wanja?

Per Gudmundsson skriver idag på ledarsidan i Svenska Dagbladet om fackförbundens medlemsras. Wanja Lundy-Wedin har varit ute och beklagat att antalet medlemmar i vissa fackförbund "sjunkit till en strategiskt allvarlig nivå" (fritt citerat från radion). Hon ger givetvis regeringen skulden för detta, eftersom den förändrat i reglerna för A-kassan.

Per Gudmundsson ger en betydligt mer realistisk bild av saken:

Det är snarare rimligt att anta att löntagare lämnar organisationer som inte ger valuta för pengarna. Man kanske inte längre har lust att vara stödtrupp åt och huvudfinansiär åt socialdemokratin.

Fackföreningen bör vara till för medlemmarna och inte agera partipolitiskt. Det kanske fungerade för hundra år sedan, men LO tycks inte ha följt med i tiden. Medlemmarna kräver valuta för medlemsavgiften och att det knappast är samarbete med sossarna som är det primära skälet till att gå med i facket. Det är uppenbart att många inte längre tycker det. Det låter som en klassisk otrohetshistoria - alla vet om det utom den det berör.

Vill man behålla medlemmarna så är det en dålig strategi att skylla det på regeringen och de som väljer att lämna facket. Och om LO och Wanja Lundby-Wedin väljer att definiera det som ett problem borde det primära vara att uppdatera sig och försöka se saken ur medlemmens och inte ur det socialdemokratiska partiets perspektiv. Det första måste vara att Wanja Lundby-Wedin väljer vilken stol hon vill sitta på - fackets eller sossarnas taburett.

För min del får hon gärna fortsätta att blunda för faktum och sitta kvar på båda. Men om hon väljer att inse att mitt råd är bra så vill jag ha en rundlig belöning för det! Och LO är ju inte kända för att vara snåla med arvoden; men jag lovar att inte salta fakturan!

Förvirring offentligt och privat

På lördagsförmiddagen ägde begravningsgudstjänsten för den mördade flickan Engla rum. Och det ett förfärligt brott som hon och hennes blivit utsatta för. Men jag förstår ändå inte Sveriges Televions beslut att direktsända begravningsgudstjänsten från Stjärnsunds kyrka. Något som SvD krönikör Carl Otto Werkelid så förtjänstfullt tar upp och kommenterar.

Inte ens det faktum att det är på önskemål från Englas familj som SVT skickar sändningen, gör det försvarbart. Utan att på något sätt förringa det övergrepp som Engla och hennes familj råkat ut för, så anser jag att SVT i detta fallet har tagit ett steg som framöver kommer att ställa till gränsdragningsproblem.

Hittills har endast statsbegravningar sänts i teve. Nu tar SVT ett avsteg som gör att vilken beklagansvärd begravning som helst måste vägas för eller mot detta beslut. När kommer vi att få se programmet Landet Runt - veckans begravningar?

Personligen tycker jag det är osmakligt att göra familjens sorg till underhållning. Och när jag dessutom hör på Ekot att det "för dem som inte fick plats i den fullsatta kyrkan fanns möjligheten att följa ceremonin på en storbildskärm placerad i grönskan utanför kyrkan." så likställs allmänintresset med en fotbollsmatch i EM!

Någonstans under allt detta skönjer jag en oförmåga att handskas med livet och döden. En strävan mot den eviga ungdomen och det eviga livet är en värdering som överväger i samhället och som bidrar till att vi inte kan hantera sorgen.

Det tycks mig som att till och med familjens, släktens och vännernas sorg har politiserats och kollektiverats. Och det tycker jag inte om. Jag tycker heller inte att reproduktion och barnuppfostran tillhör den samhälleliga sfären.

Det är en fullständigt förvirring som råder och har rått i flera årtionde av socialdemokratiskt styre. Nu har vi en borgerlig regering. När ska vi på allvar försöka ta tillbaka det privata från det offentliga?

Dagens citat:

Den sörjer verkligen som sörjer utan vittnen. Martialis

Omvänd, men knappast bortglömd

Göran Skytte har nyligen kommit ut med en bok, Omvänd, där han berättar om sin andliga resa. Hörde honom i radions Människor och tro häromdagen och idag ägnar han sin kolumn i SvD åt samma ämne. En skarp och spännande analys som speglar tidsandan:

Det är ett tidens tecken i det som kallas ”världens mest sekulariserade land”. Vilket i och för sig inte är en helt korrekt beskrivning. Mera sant är att socialdemokratin i generationer gjort allt för att nedmontera kyrkan och ersätta kristen tro med devot tro på politikens och partiets förmåga att skänka folket goda gåvor från ovan. (En strävan som för övrigt är vetenskapligt belagd.)

Det är ett tidens tecken också eftersom man i svensk debatt – både av enkelt snitt och av mera sofistikerad karaktär – inte sällan tycks utgå från att kristna helt enkelt är korkade. Typ: kristen tro kan jämföras med tro på ”tomtar, troll, vättar”.

Hans bok är säkert intressant att läsa. Det är ju ingen liten förändring i världsbilden som han genomgått. I sviterna efter 68-revolutionen började han tro på Marx och umgicks i vänsterkretsar i Malmö. Hans lillebror, Håkan Skytte, som jag lärde känna på Bullen (Två krögare) spelade i Hoola Bandoola Band.

Göran Skytte avslöjade den socialdemokratiske ministern Ove Rainers skatteplanering och blev indirekt därmed ansvarig för att han tvingades avgå. Då sköt han med pennan från vänster.

Med åren blev han dock konservativ, vilket inte är ovanligt och brukar tillskrivas ålderns visdom. Han är fortfarande en skarp skytt, men med ett perspektiv som numera ligger i linje med verkligheten. Undrar förresten om hans dotter har bidragit till den ideologiska resan? Hon var medlem i MUF i Malmö och hjälpte till att dela ut valmaterial i valrörelsen 1998.

Även om jag kan glädjas åt att människor blir äldre, klokare och trivs med livet, så är det inte alla som ser med blida ögon på den gamle revolutionärens omvändelse. I Dala-Demokraten skriver Ulf Lundén, den kände journalisten, apropå bokutgivningen: Göran Skyttes tro respekterar jag men i samhällsdebatten finner jag honom fullständigt ointressant. Jaha, tänker jag och så ägnar han en hel krönika år den ointressanta samhällskritikern.

Föraktet mot den traditionella arbetar- och fackföreningsrörelsen är lika helgjuten nu som när han tillhörde tokvänstern. Skillnaden är att han i dag skjuter sina pilar från högerflanken. Det självupptagna jaget uppfyller alla hans tankebanor men har inget att göra med samhällskritisk analys.

Och sedan kommer den klassiska socialistiska sanningen (läs: det historiska skitsnacket som Göran Persson ägnat år åt att sprida innan han fick en egen gård med maskinell gödselspridare):

Jag läser en annan bok, om arbetarna i Horndal och deras fackliga kamp. Föga glamouröst, fjärran från de stora scenerna. Vid sidan om kravet på höjda löner och minskad arbetstid, tog de strid för att dricka en kopp kaffe på arbetstid. De hade inte tid med eget navelskådande som slutligen utmynnade i hovreportage om Sven-Göran Eriksson och artiklar om aktier i Privata Affärer. Göran Skytte tackar Gud för sin framgång. Vi andra får tacka dem som gick före och skapade välståndet.

Rubriken är Omvänd och bortglömd. Det måste väl vara det Ulf Lundén och flera med honom ber om varje kväll? Vad ska man ta sig till med klassförrädare? Om man upprepar en lögn tillräckligt många gånger så blir den nog sann. Eller, var det tvärtom?

Vadå dubbelmoral, sa Patron Persson

Efter Aftonbladets avslöjande om Paret Perssons pigavdrag har ämnet för landets ledarskribenter varit givet. Maria Abrahamsson skriver i dagens SvD om Patron Perssons dubbelmoral. Hon avslutar med en fråga: Men visst är han väl fortfarande socialdemokrat?

Jag vidarebefordrade frågan till Patron Persson själv och fick följande mejlsvar:

Socialdemokrat? Jag? I am only in it for the money! Business as usual, you know!

Göran Perssons nya samlarmani

Sossarnas före detta partiledare Göran Persson har skaffat sig en ny hobby. Samlarmanin bland svenska folket är stor. Det kan gälla frimärken, porslinstallrikar, kapsyler, servetter eller reklampennor. Men Persson tycks drabbats av en helt ny och unik samlarmani - han samlar uppenbarligen numera på rum!

Han har fler rum än de flesta på den nybyggda mangårdsbyggnaden på Torp och ett tjänsterum på sitt nya jobb som PR-konsult på JKL. Att han ändå har kvar ett arbetsrum hos den socialdemokratiska riksdagsgruppen, torde vara bevis nog för min hypotes om hans nya samlarvurm.

Göran Persson är ju som person en klockren samlartyp. Han samlar på titlar, han samlar i ladorna, han samlar på fruar; och nu samlar han på rum. Snart kommer han att börja samla på tid.

Enligt Mikael Holmström på SvD hänvisar de socialdemokratiska riksdagsledamöternas gruppledare Britt Bohlin Olsson har till att förre partiledaren Ingvar Carlsson har ett arbetsrum i riksdagen. Mycket märkligt egentligen. Är det ett livstidsuppdrag att ha varit partiordförande i SAP?

Vice gruppledaren Leif Jakobsson, har tidigare sagt att det blir konstigt att ha en lobbyist i korridorerna, men honom har SvD sökt utan resultat. Beträffande Leif, som jag jobbade en del ihop med i Malmö, så är jag mer nyfiken på om han fortfarande har sin beige manchesterkavaj än vad han tycker i sakfrågan...Där har du ett uppslag till en nyhetsartikel, Mikael Holmström.

...för övrigt anser jag att det bör sättas upp bommar på Järnvägsgatan samt att Nybrovägen och Havsbaden bör öppnas för genomfartstrafik!