Förvirring offentligt och privat

På lördagsförmiddagen ägde begravningsgudstjänsten för den mördade flickan Engla rum. Och det ett förfärligt brott som hon och hennes blivit utsatta för. Men jag förstår ändå inte Sveriges Televions beslut att direktsända begravningsgudstjänsten från Stjärnsunds kyrka. Något som SvD krönikör Carl Otto Werkelid så förtjänstfullt tar upp och kommenterar.

Inte ens det faktum att det är på önskemål från Englas familj som SVT skickar sändningen, gör det försvarbart. Utan att på något sätt förringa det övergrepp som Engla och hennes familj råkat ut för, så anser jag att SVT i detta fallet har tagit ett steg som framöver kommer att ställa till gränsdragningsproblem.

Hittills har endast statsbegravningar sänts i teve. Nu tar SVT ett avsteg som gör att vilken beklagansvärd begravning som helst måste vägas för eller mot detta beslut. När kommer vi att få se programmet Landet Runt - veckans begravningar?

Personligen tycker jag det är osmakligt att göra familjens sorg till underhållning. Och när jag dessutom hör på Ekot att det "för dem som inte fick plats i den fullsatta kyrkan fanns möjligheten att följa ceremonin på en storbildskärm placerad i grönskan utanför kyrkan." så likställs allmänintresset med en fotbollsmatch i EM!

Någonstans under allt detta skönjer jag en oförmåga att handskas med livet och döden. En strävan mot den eviga ungdomen och det eviga livet är en värdering som överväger i samhället och som bidrar till att vi inte kan hantera sorgen.

Det tycks mig som att till och med familjens, släktens och vännernas sorg har politiserats och kollektiverats. Och det tycker jag inte om. Jag tycker heller inte att reproduktion och barnuppfostran tillhör den samhälleliga sfären.

Det är en fullständigt förvirring som råder och har rått i flera årtionde av socialdemokratiskt styre. Nu har vi en borgerlig regering. När ska vi på allvar försöka ta tillbaka det privata från det offentliga?

Dagens citat:

Den sörjer verkligen som sörjer utan vittnen. Martialis