Tack, P J Anders Linder och Klass 9 A

Tack P J Anders Linder! Äntligen en krönika som går till botten med den svenska skolans problem och som inte väjer för det obehagliga och politiskt inkorrekta!

Han tar sin utgångspunkt i den spännande teveserien Klass 9 A på Johannesskolan i Malmö. Och tar upp just den passagen som jag reagerade på, nämligen den där klassens "gamla" lärare berömmer eleverna med idel superlativer:

”himla trevlig klass”, ”duktiga”, ”kastar sig över alla uppgifter med liv och lust”, ”god måluppfyllelse”, ”jättefina resultat”.

Den prisbelönta matteläraren Stavros Louca säger det jag och alla sunt tänkande och logiska människor borde säga:

”Ursäkta, men när ni säger att de är jätteduktiga, vad menar ni med det?” Om alla superlativerna stämde borde klassen ligga minst på väl godkänt i genomsnitt, men där är man knappast. ”Hade jag varit rektor”, säger Louca, då hade jag frågat mig ”varför har de inte högre betyg dessa barn. Finns det någon vettig förklaring?”

Ja, den finns. Jag har sett det här när jag vikarierade som lärare. Det är alldeles för jobbigt att se. Bättre att sopa under mattan och hoppas att ingen lyfter på den; i alla fall inte förrän de lämnat grundskolan. Jag upptäckte tre elever på vårterminen i årskurs sex som inte kunde läsa! När jag pratade med de andra lärarna visade det sig att alla visste om det!

Men han är ju så duktig på att måla med tuschpennor!

Och det är ju ett sätt. Problemet blir när man inte på något vis i världen lyckas hitta något positivt att berätta för föräldrarna än att: ibland sitter han faktiskt stilla!

Den svenska skolan har, precis som P J Anders Linder påpekar, bara koncentrerat sig på formen och glömt bort innehållet. Det handlar inte om storleken på grupper och hur många kronor man stoppar in, utan om att ha lärare med god moralisk kompass som vågar se sanningen och politiker som inte köper den socialdemokratiska problemformuleringen.

Själv gjorde jag bort mig de första veckorna av mitt vikariat och blev kallad till rektor. Jag använde nämnligen en röd penna och hjälpte eleverna med stavningen när de hade fri skrivning. Fy! Så får man absolut inte göra! Då kan de tro att de är dåliga människor! I min enfald så trodde jag ju att jag gjorde eleverna en tjänst genom att förklara för dem hur orden stavas så det inte blir fel igen och igen och igen...

För att inte tala om mitt elddop vid rättning av de nationella proven. I engelska var normen att allt som jag kunde gissa mig till att de tänkt rätt men stavat fel, även om det blev ett helt annat ord, skulle ge poäng. Och ändå lyckades jag inte få samtliga elever godkända. Då kom rektorn igen. Kunde jag verkligen inte ge dem godkänt? Det skulle ju bli så svårt för eleverna att få det beskedet. Och sedan skulle vi ju bli tvungna att ge dem extra undervisning. Och jag som trodde att det var det som proven var till för!

Men vad vet jag? Jag var ju bara en vikarierande "outbildad lärare" med 215 universitetspoäng och inte ett enda i pedagogik...

Klass 9 A, skolans kvalitet vs medias makt

Ikväll startat en ny teveserie, Klass 9A. En niondeklass från en av Sveriges sämst presterande skolor, Johannesskolan i Malmö, får under en termin undervisning av superpedagoger. Tanken är att de i slutet av terminen ska vara en av landets tre bästa klasser!

Jag har ju en del funderingar kring projektet, men tycker ändå att det är tillräckligt intressant att följa på nätet. (Där sänds det dessutom 30 minuter innan ordinarie sändning för de som är beroende av en teve-apparat.)

En stor fördel är ett ökat fokus på skolan. Förhoppningsvis kan det också få skoldebatten att ändra perspektiv från en kvantitativ diskussion om antal elever/klass och antal vuxna/skola till en kvalitativ diskussion om lärarutbildning, lärarlöner, läraryrkets status och det lärarlyft som alliansregeringen beslutat om.

Men samtidigt kan jag inte låta bli att fundera på hur mycket som beror på vetenskapligt belagda fenomen som Hawthorneeffekten, Pygmalioneffekten och Placeboeffekten.

Kan bara konstatera att medias makt är stor. På gott och ont.