Sjukskrivning och utbrändhet på dagordningen
Häromdagen väcktes frågan om sjukskrivning och utbrändhet till liv igen. DN rapporterade om de nya rekommendationerna som tagits fram av Socialstyrelsen och Försäkringskassan. De innebär att människor som har gått in i väggen helst inte ska sjukskrivas en enda dag.
Kritiken mot förslaget lät inte vänta på sig. Pykiatriläkaren och specialisten på stressjukdomar, Jörgen Herlofson skrev en artikel som publicerades på DN debatt. Eftersom han är "pappa" till de kriterier för utmattningssyndrom som Socialstyrelsen ställt sig bakom kan jag se det logiska i att han nu kritiserar de nya riktlinjerna för sjukskrivningar.
Professorns kritik mot förslaget är dels att han anser att man sätter den stressrelaterade ohälsan på undantag och dels att långtidssjukskrivning hittills verkat vara den enda "behandling" som erbjudits denna patientgrupp.
Jag tycker det är märkligt att det är så stor skillnad på hur man ser på sjukdomar från samhällets sida. Människor med brutna ben, ont i ryggen, hjärtinfarkter bedöms som arbetsoförmögna och blir sjukskrivna. Men de som lider av utmattningsdepression eller lindrigare depression ska inte sjukskrivas utan vara på jobbet.
Men faktum är att jag har haft bruten fot och suttit med foten på en pall men ändå varit på jobbet. Det gick hur bra som helst att skriva och prata i telefon ändå. Men när jag gick i väggen drabbades jag av minnesförlust, kunde inte skriva eller räkna och hade en ytterst begränsad perceptions- och koncentrationsförmåga. Jag var med andra ord fullständigt handikappad och klarade inte av en enda av mina arbetsuppgifter som verksamhetschef, analytiker och projektledare.
Vi borde kanske inte ha kollektiva rekommendationer? Eller är det så att vi skiljer på sjukdomar utifrån om de drabbar flest kvinnor eller män? Eller arbetare eller tjänstemän? Så sent som 1999 hade Region Skåne en ekonomisk fördelningsnyckel som gjorde att före detta industritäta samhällen som Landskrona, Malmö och Trelleborg fick betydligt mer pengar per invånare än universitetsstaden Lund!
I och med att ämnet hamnat på det som verkar vara Sveriges enda debattforum kanske det finns möjlighet att diskussionen fortsätter. Jag skulle önska att Martin Ingvar kunde reflektera över ämnet. Det vore spännande att höra vad han kan tillföra utifrån sin komplementära medicinska kompetens.
...för övrigt anser jag att det bör sättas upp bommar på Järnvägsgatan samt att Nybrovägen och Havsbaden bör öppnas för genomfartstrafik!
Kritiken mot förslaget lät inte vänta på sig. Pykiatriläkaren och specialisten på stressjukdomar, Jörgen Herlofson skrev en artikel som publicerades på DN debatt. Eftersom han är "pappa" till de kriterier för utmattningssyndrom som Socialstyrelsen ställt sig bakom kan jag se det logiska i att han nu kritiserar de nya riktlinjerna för sjukskrivningar.
Professorns kritik mot förslaget är dels att han anser att man sätter den stressrelaterade ohälsan på undantag och dels att långtidssjukskrivning hittills verkat vara den enda "behandling" som erbjudits denna patientgrupp.
Jag tycker det är märkligt att det är så stor skillnad på hur man ser på sjukdomar från samhällets sida. Människor med brutna ben, ont i ryggen, hjärtinfarkter bedöms som arbetsoförmögna och blir sjukskrivna. Men de som lider av utmattningsdepression eller lindrigare depression ska inte sjukskrivas utan vara på jobbet.
Men faktum är att jag har haft bruten fot och suttit med foten på en pall men ändå varit på jobbet. Det gick hur bra som helst att skriva och prata i telefon ändå. Men när jag gick i väggen drabbades jag av minnesförlust, kunde inte skriva eller räkna och hade en ytterst begränsad perceptions- och koncentrationsförmåga. Jag var med andra ord fullständigt handikappad och klarade inte av en enda av mina arbetsuppgifter som verksamhetschef, analytiker och projektledare.
Vi borde kanske inte ha kollektiva rekommendationer? Eller är det så att vi skiljer på sjukdomar utifrån om de drabbar flest kvinnor eller män? Eller arbetare eller tjänstemän? Så sent som 1999 hade Region Skåne en ekonomisk fördelningsnyckel som gjorde att före detta industritäta samhällen som Landskrona, Malmö och Trelleborg fick betydligt mer pengar per invånare än universitetsstaden Lund!
I och med att ämnet hamnat på det som verkar vara Sveriges enda debattforum kanske det finns möjlighet att diskussionen fortsätter. Jag skulle önska att Martin Ingvar kunde reflektera över ämnet. Det vore spännande att höra vad han kan tillföra utifrån sin komplementära medicinska kompetens.
...för övrigt anser jag att det bör sättas upp bommar på Järnvägsgatan samt att Nybrovägen och Havsbaden bör öppnas för genomfartstrafik!
Etiketter: dn debatt, försäkringskassan, Jörgen Herlofson, Martin Ingvar, sjukskrivningar, socialstyrelsen, utbrändhet
posted by Christina Linnea @ lördag, augusti 18, 2007
1 Comments:
At lördag, 25 augusti, 2007,
Sophia B said…
Åh andra sidan skulle det inte falla någon läkare in, att utan att gipsa, skicka hem någon med brutet ben till att pilla på det onda i ett halvår. Inte heller skulle man skicka hem den med brutet ben utan gipsning, men med en rejäl dos smärtstillande.
Så visst skall man kunna vara sjukskriven, men oavsett om personen är arbetsför eller sjukskriven så måste vi börja reda ut alla som går in i väggen istället för att förvara folk till de självläker.
(Varför enbart tillåta kommentarer från Blogger/google-användare?)
Skicka en kommentar
<< Home