Lärare och föräldrar saknar stöd

Stockholms skolborgarråd Lotta Edholm (fp) och socialborgarrådet Ulf Kristersson (m) skriver idag på DN Debatt under rubriken "Låt tvångshämta elever som skolkar från skolan"

De ställer krav på regeringen om lagändringar inom skolans och socialtjänstens områden och efterlyser ett betydligt bättre samarbete och kräver:

För det första vill vi ha en översyn av sekretesslagen för att skola och socialtjänst på ett bättre och effektivare sätt ska kunna samlas kring de utsatta ungdomarna och utbyta information för att skapa sig en helhetsbild och kunna erbjuda rätt hjälp och stöd.

För det andra måste socialtjänstlagen ses över för att stärka barnets rätt.

För det tredje efterlyser vi en skärpning av skollagen när det gäller möjligheterna att tvinga en elev att fullgöra skolplikten.

Jag är mycket skeptiskt till alla former av lättnader i sekretesslagen, men här handlar det om barn och unga. Och barn som skolkar har ett skäl till det. Men vi utgår tyvärr fortfarande oftast från att föräldrarna vill och kan ge barnet det stöd det behöver. Samtidigt som vi tror att alla föräldrar vill sina barns bästa och alla barn har skolan som sin viktigaste uppgift.

Och om det i den bästa av världar är så, finns det ingen anledning för samhället att lägga sig i. Men det är inte så. Inte i verkligheten. Och de barnen har rätt att få den trygghet och den hjälp de behöver även om föräldrarna inte klarar av att ge den. Då måste andra vuxna träda in.

Jag har sett det här när jag jobbade som lärare. Det var känsligt att lägga sig i och lärarna drog sig för att säga eller göra något. Och om man väl anmäler till socialtjänsten så händer ändå ingenting! Inte är det meningen att en flicka i sjuan ska vara hemma och ta hand om sina småsyskon eftersom mamman är full? Men det är så! Och alltför många barn känner så stort ansvar för sina föräldrar att det blir deras livsuppgift.Det rör sig inte om någon enstaka elev, utan fler än du tror som har psykiskt sjuka och/eller missbrukande föräldrar. Och barn skyddar alltid sina föräldrar.

I artikeln beskriver de hur det kan gå till: Det finns i dag fall där en utredning inom socialtjänsten visserligen kunnat påbörjas, men där föräldrarna sedan lyckats fördröja insatser i flera år. Genom att inte dyka upp på möten, inte ringa tillbaka, tacka ja till en insats men sedan inte ta emot stöd sätts barnens framtid på spel.

En förälder som beter sig på det sättet har enligt min mening förbrukat sitt föräldraskap genom att sätta sig själv före barnets framtid.

Sedan kan jag också tänka mig att det finns föräldrar som jobbar, och tjatar på sina tonårsbarn att de måste gå till skolan. Men de kan inte själva kontrollera det och de får idag absolut inget stöd utifrån i sin föräldraroll. Det skulle säkert mottas med lättnad att föräldern får stöd från skola, socialtjänst och polis att deras barn har skolplikt.

Med ett bättre och tätare samarbete mellan skola, socialtjänst och polis skulle många barn få en barndom, en utbildning och en bättre start inför vuxenlivet. Barn är utsatta varelser som är beroende av vuxna. Det kräver att de vuxna tar det ansvaret. Om de inte gör det måste någon annan göra det. Även om det innebär myndighetsutövning, integritetskränkande och sekretesslättnader.

Jag tror ju knappast att polisen skulle börja köra skolskjutsen, men det måste finnas ett sista alternativ för alla parter. Vi kan inte bara ge upp...