Rasbiologin roten till kvinnors diskriminering

Ikväll hade teve en förhandsvisning på ett klipp från Erik Fichtelius dokumentär Ordförande Persson. Patron Persson ger sitt omdöme om Mona Sahlin på ett fruktansvärt nedvärderande sätt: Hennes styrka är inte tänkandet. I Expressens nätupplaga finns redan fotomontage med pratbubbla och dn.se är också snabba ut.

Det finns två förklaringar till att Persson gör ett sådant uttalande. Det första och enklaste är att han använder härskarteknik nummer två: Förlöjligande. Den som använder denna teknik förminskar och förringar sitt offer för att själv framstå i bättre dager. Tekniken är mycket vanlig bland s k små män. De som inte är trygga i sig själv utan behöver växa på andras bekostnad.

De små männen är vuxna utanpå och småpojkar inuti. Jag har träffat många män av den typen. Göran Persson är en av dem; men de finns även i andra partier. Ni vet de som bokstavligen petar en i solar plexus så man ska känna sig väldigt liten. De beter sig som en blåsfisk.

Den andra förklaringen är att uttalandet är ett uttryck för rasbiologi, förhoppningsvis omedveten. Till denna vetenskap hörde uppfattningen att skallens storlek avslöjade dess kapacitet. Kvinnors kapacitet att tänka förutsattes därför vara mindre än männens. Enligt samma logik var höns ännu dummare än kvinnor.

En del av detta antagandet lever kvar, utan att vi tänker på det. Den är så väl implementerad att vi oftast inte ens ser den. Men på svenska barnavårdscentraler mäts skallen på barnen och plottas i ett diagram.

Det finns en motstrategi till förlöjligandet: Ifrågasätt! Gå inte i fällan av förminskning och infantlisering. Bred ut dig! Gör dig synlig! Ta plats! Motstrategin till rasbiologins kvardröjande är en kritisk offentlig diskussion. Vem lyfter ämnet på den politiska agendan? Jag ser det okritiska internaliserandet av rasbiologin som roten till kvinnors diskriminering. Att göra upp med det förflutna är en förutsättning för en framtid.

...för övrigt anser jag att det bör sättas upp bommar på Järnvägsgatan!