Öst är öst och väst är väst och aldrig mötas de två

Att resa mellan två turistmetropoler som Ängelholm på västkusten till Västervik på östkusten tar ungefär tolv timmar och kostar ungefär som en chartervecka på Mallorca. Visst är Sverige fantastiskt! På den politiska agendan finns ständigt miljöhotet och koldioxidutsläppen; är det inte bilar, bussar och flyg så är det kossor.

Tåget försöker knipa kunder genom att spela på denna rädsla för koldioxidkatastrofen. De gratulerar mig till att jag är miljömedveten och tänker på nästa generation när jag väljer tåget. Till och med på engångsplastpåsarna ombord! Undrar hur de får ihop det egentligen?

Men det är helt otroligt hur man kan glömma bort kundperspektivet hos tågbolagen och banverket. Allt utgår från deras eget perspektiv och jag som kund (eller gods som de definierar mig) måste lära mig massor av saker för att klara av en tågresa; inte minst en sådan som av någon outgrundlig anledning klassificerats som avkrok i väst till avkrok i öst. Först måste jag lära mig manipulera sökmotorn på SJ:s hemsida. Annars ser den till att jag får åka några extra rundor med några extra byten, förvisso variation i resandet med både tåg och buss men irriterande tidsödande och fördyrande.

Sen måste jag givetvis ha full kontroll på vilket tågbolag som kör vilken sträcka och att ett månadskort hos den ena inte gäller hos den andra. Vi var i alla fall minst två i samma vagn som tyvärr inte hade koll på det och fick köpa nya biljetter ombord med straffavgift som följd för att vi inte skött oss och ordnat detta före resan utan åsamkade personalen en massa extrabesvär. Och jag som trodde att de skulle bli glada när jag valde att åka med dem och i min enfald dessutom trodde att personalen är till för oss resenärer.

Okej, så småningom kom jag trots allt ändå fram till Linköping. Nu var det inte så långt kvar till Västervik – trodde jag. Men nu var det så att det hände något mycket märkligt, ungefär som när barnen går in i klädskåpet i C.S. Lewis serie om Narnia.

Jag steg på tåget mot Västervik och vips var jag förflyttad 100 år tillbaka. Tåget ”tuffade” sakta fram, krängande i kurvor och ibland även på raksträckor. Måste vara något med att de matematiska formlerna för gravitation och tyngdlag inte riktigt implementerats här ännu. Sen använde lokföraren ångvisslan mest hela tiden också, en pikant tidstypisk detalj, även om jag inte såg röken av röken. Men visst var det häftigt och spännande att känna varje skarv i rälsen och hoppas att tåget klarade nästa skarv också så att jag faktiskt kom fram.

Fast sen kom jag på att Västervik är en sommarstad och då måste det ju vara så att solen skiner så otroligt ofta och vansinnigt varmt att en ren biverkning som solkurvor hela vägen från Linköping till Västervik skapats.

Kom trots allt både fram och tillbaka inom samma dygn och med livet i behåll. Och för samma summa som en semestervecka i Spanien har jag upplevt en spännande inrikes rundresa och fått se flera olika stationer och centraler. I priset ingår ett gott miljösamvete och vad ska man inte vara beredd att betala för det. Tänk om jag valt en flygresa till Spanien istället? Då hade jag ju inte ens vågat berätta det här.

PS: På perrongen i Linköping träffade jag förra stadsarkitekten i Ängelholm. (Visst är världen liten?) I sin nya tjänst som samhällsbyggnadsdirektör vid länsstyrelsen i Östergötland var hon bekant med sträckan Linköping – Västervik och konstaterade att: då har du åkt den berömda bompabompabanan?