Sent ska syndaren vakna!

Lotta Gröning tycks i likhet med en tämligen nyfödd kattunge nyligen öppnat ögonen och upptäckt världen utanför. Idag skriver hon i Aftonbladet apropå Vårdförbundets krav på löneförhöjning för sjuksköterskor.

Men är det inte märkligt att det ska dröja ända tills vi har fått en borgerlig alliansregering innan hon upptäcker den uppenbara löne- och yrkesdiskriminering av kvinnor som funnits i över hundra år. Men jag låter nåd gå före rätt nu när syndaren sent om sidor vaknat:

Av offentligt anställda kvinnor krävs betydligt mer än vad de får betalt för. Ett vårdbiträde tjänar i dag drygt 16 000 i månaden. En sjuksköterska med 27 år i yrket har en grundlön på 25 700 kr. En sjuksköterska med fyra år i yrket har 23 000 kronor. Då ska vi betänka att de har fyra års högskolestudier bakom sig och dessutom arbetsuppgifter som innebär ett stort ansvar. Jag förstår att många ser sin lön och sin löneutveckling som ett hån!

Och sedan skriver hon en passus som gör att jag för första gången, tror jag, instämmer i hennes slutsats:

Det är dags att kvinnodominerade yrken får lön för det arbete de utför.

Visst, men det första man blir blind på är ögonen, och Lotta Gröning tycks dessutom sällsynt hemmablind. Vilka är det som har ansvaret för att det ser ut som det gör? Kan det kanske ha något med en av grenarna på arbetarrörelsens träd att göra? Den delen av hennes parti som kallas LO. Enligt deras tidning ser lönebilden för de mestadels manliga medlemmarna ut som följer:

Golvläggare, vvs-montör och elektriker med genomsnittslöner om 36 500 kronor per månad och sophämtare med genomsnittslön om 34 000 kronor per månad.

Forskare pekar på en ohelig allians mellan manliga arbetare och arbetsgivare när det gällt att hålla kvinnolönerna låga och arbetsmarknaden segregerad. Kvinnorna betalades självklart sämre när de sökte sig ut på arbetsmarknaden i industrialismens barndom och blev därför attraktiva. De manliga arbetarna såg kvinnorna som ett hot mot sina egna möjligheter att få ett välavlönat arbete. Genom lagliga restriktioner ville man ”skydda” kvinnor och minskade deras möjligheter att på lika villkor konkurrera med männen. Bland annat infördes nattarbetsförbud för kvinnor. Ren egoism i humanitär skepnad!

Kvinnornas del av arbetsmarknaden kan per definition inte betraktas som en marknad. Den oheliga alliansen mellan arbetsgivare och manliga arbetare lever alltjämt. Idag har arbetsgivarens roll övertagits av politiker – oftast en vit, medelålders manlig socialdemokrat – och den manliga arbetaren representeras av en facklig ombudsman – likaledes oftast en vit, medelålders manlig socialdemokrat. De vill inte ha någon öppen arbetsmarknad med konkurrerande arbetsgivare och därigenom bättre arbetsvillkor och högre löner för kvinnor. Med samma argument som för hundra år sedan, att ”skydda” kvinnorna.

Kvinnor ska förvisso vara ekonomiskt oberoende, men det finns ju gränser för hur oberoende vi får bli. Om det går riktigt över styr kan vi ju faktiskt få för oss att vårt arbete med att vård och omsorg om människor är lika mycket värt som männens vård och omsorg av tekniska detaljer. Vi kanske rentav kunde tro att vi är lika mycket värda som en man. Då skulle vi ju faktiskt kunna kräva löner som vi kan leva på. Och för första gången i historien inte vara beroende av varken fadern, sonen eller den heliga staten. Och så kan det ju bara inte vara...