Alliansen tar barn på allvar

Alliansregeringen presenterade idag ett förslag på hur förskolan ska förändras. Mest positivt ser jag på det faktum att regeringen anlitar de främsta experterna i arbetet med ny läroplan, att förskolan ska bli en egen skolform och att förskollärarutbildningen kommer att göras om.

Tanken är att barnen ska få lära sig mer och att även förskolärarna ska få del av kompetensutvecklande resurser liknande lärarlyftet.

Utbildningsminister Jan Björklund förklarar i Ekot:

Vår tanke är nu att utnyttja nyfikenheten hos förskolebarnen till att göra förskolan lite mer lärorik så att de ska kunna lära sig mer om siffror och bokstäver redan i förskolan.

Och fortsätter:

Femåringarna längtar efter att börja skolan och att börja lära sig saker. Mycket ska ske i lekens form och man jobbar på andra sätt men att man ändå mera medvetet för in siffror, bokstäver och lite läs-, skriv- och räkneförberedelser redan i femårsåldern.

Jan Björklund tycks ha tagit till sig hjärnforskaren Martin Ingvars kritik mot den svenska skolpolitiken. Han dömde ut den socialdemokratiska skolpolitiken på DN Debatt den 9 mars i år:

Våra flummiga modeller för inlärning saknar helt grund i vad vi i dag vet om hjärnan. I dag kan du bli lärare för de minsta barnen utan att ha en aning om hur man lär dem läsa...I stället för att bygga på vetenskapen i området har Sverige nu på ett unikt sätt tagit bort läsmetodik ur lärarutbildningen.

Hans utgångspunkt är att en av de viktigaste felgreppen är idén om att pedagogiken är helt frikopplad från hur barns hjärnor fungerar. Men Martin Ingvar vet att barns hjärnor är exakt "som vuxnas, fast bättre".

Sedan konstaterar han att:

Trots att skolans styrdokument genomsyras av ytligt sett kloka ord kan de inte ses som annat än floskler när flummiga modeller för inlärning används som helt saknar grund i vad vi i dag vet om hjärnan. Det finns en historiskt grundad rädsla för "pluggskolan". Den rädslan har på senare tid blivit styrande för hela tänkandet. Flera centrala områden har drabbats av detta.

Ett av dessa områden är, anser jag, förskolan och den utbredda uppfattningen om att de stackars barnen inte ska behöva lära sig bokstäver och siffror när de bara är fem år. Den missriktade välviljan känns igen från skolans område. Man tror uppenbarligen någonstans att barn är dumma och lata; att barn gärna vill slippa lära och bara leka. Ungefär som Karl Marx fann den engelska adelns lättjefulla liv som en förebild när han utvecklade sina teser och teorier.

Men barn ser det inte så. Inte förrän vi vuxna har lärt dem det. De tycker det är jätteroligt att lära sig nya saker och sträcker sig stolt och applåderar sig själv när de har lärt sig en ny bokstav, siffra, färg eller årstid. Den som inte tror mig har inte sett Fem myror är fler än fyra elefanter.

När jag 1975 praktiserade på dagis gick det barnprogrammet på teve. Vid ett besök på ålderdomshemmet (det hette faktiskt så på den tiden) ryckte en liten pojke vid namn Bob i min hand:

Fröken, varför lyser det på den lampan som har den bokstaven på sig som mitt namn börjar på?

Och min första arbetsgivare journalisten Barbro Ernemo skrev om sin dotter Klaras skolstart i en krönika i Vi Föräldrar: Gärna inskolning men först en rejäl hemläxa!