Åter en effekt av small group thinking

I eftermiddags var jag på en föredragning om kommunens nya samarbetsavtal. Sven-Henrik Kareld var intressant att lyssna på. Vi fick en snabb historik om organisation och styrning inom offentlig sektor. Jag kopplade det genast till en uppsats på ämnet Political Leadership som jag skrev på nittiotalet. Den byggde på teori y och x, allmänt kallat piska och morot, och jag resonerade bristen i båda metoderna i framtidens organisationer. Och med det nya samarbetsavtalet försöker kommunen ställa om till en servicekultur med egenansvar för det gemensamma. På väg mot tesen: Envar sin egen ledare. Synd bara att endast 14 politiker kom av de 150 som fått inbjudan.

Sedan var det dags för gruppmöte med ”fullmäktigegruppen”. Inga stora debatter eller diskussioner, trots flera principdokument. Bland annat en ny process för kommunens arbete med planer. Det har varit problem med bristande samarbete över nämndsgränserna. Något som det förra kvinnliga kommunalrådet sa hade pågått i decennier. Förvaltningscheferna hade bytts ut och de nya hade ärvt konflikten. Hennes förklaring gav upphov till spontana igenkänningsskratt och applåder: Män är som dagisbarn. Du är kung och jag är prins. Nej, det är tvärtom…

När jag kommer hem tittar jag över tidningarna på nätet för att se vad som hänt idag. Ett glädjande besked från statsminister Fredrik Reinfeldt. Regeringen backar och drar tillbaka förslaget om en minskningsregel i sjukförsäkringen!

Det var bra. Den diskussionen har inte varit bra för Alliansen. Om man tror på privat ägande, privat ansvar och bygger arbetsmarknaden på avtalsfrihet för parterna så borde man inte ens kunna komma på ett förslag så långt från sin ideologi.

Men det är sånt som händer när man drabbas av small group thinking och blir fullständigt fartblind. Det brukar sluta illa om man är så fokuserad på målet att man missar vägen. Det vet varje rallyförare och det gäller även i andra sammanhang. Känner igen det från Skandia och Eriksson.

Nåväl, Fredrik Reinfeldt ändrade sig i det sista och då får han givetvis kritik för det av DN:s reporter: ”Men Fredrik Reinfeldt känner sig inte som någon velig statsminister, säger han”.

Svenska folket får döma. Antingen vill man ha en lyssnande regering som är beredd att ta in ny information och ändra sig, eller så anser man att det är viktigare att regeringen aldrig viker och snarare faller med sina förslag.

För mig är det så här modern politik ser ut: man utformar ett förslag, man lyssnar in kritik, man hör att vissa förutsättningar förändras, och då anpassar man sig till det.

Och du har min respekt, Fredrik. Jag vet att du lyssnar; det är du faktiskt ännu bättre på än att tala. Och jag tycker det är starkt att erkänna feltänk och ändra sig när det håller på att bli helt tokigt, särskilt om man är politiker. Deras galna förslag drabbar nämligen oftast andra än de själva värst. Hade fler vågat ändra sig så hade många idiotiska beslut utan ordentliga konsekvensanalyser aldrig tagits.

Ett bra tips: Anställ en riktigt vass djävulens advokat. Jag är ledig för nystartsjobb!