Fredrik får bli min Sancho Panza

Igår presenterade Fredrik Reinfeldt och Cristina Husmark Pehrsson den största sjukförsäkringsreformen i Sverige på 15 år. Hittills har jag bara hört ett enda stort ojande över hur hemsk den är.

När jag nu läser artikeln på Dn Debatt så visar det sig att jag ser det som det mest positiva som hänt på länge för långtidssjukskrivna. Äntligen någon som vill garantera rehabilitering! Någon som förstått att jag inte vill bli kastad på sophögen bara för att jag inte längre klarar det jobb jag hade. Någon som är beredd att tro på mig och ge mig en rimlig chans att komma tillbaka.

Jag tror nämligen, till skillnad från de som ojat sig på radion igår och idag, att de allra flesta människor faktiskt vill försörja sig själv. Och att ingen kan göra allt, men att alla kan göra något.

Äntligen en regering som ser medborgarna som subjekt och är beredda att omdana det inhumana socialförsäkringssystemet. Jag vill inte ses som ett objekt, varken som medborgare eller som kvinna. Kanske kan jag slippa det nu och istället få lov att vara människa, till och med i politikers och mäns ögon.

Mer märkligt är det faktum att ingen ojat sig över hur systemet är idag. Jag känner mig som Don Quijote som slåss mot väderkvarnar, till råga på allt utan väpnare. Det bästa man kan göra är att erkänna sig som förlorare och gå hem och gråta. Det värsta är att försöka slåss; det är på förhand dömt att misslyckas. Värre kan det inte bli.

Fredrik får bli min Sancho Panza och Cristina min Dulcinea. Skynda er hit!

...för övrigt anser jag att det bör sättas upp bommar på Järnvägsgatan samt att Nybrovägen och Havsbaden bör öppnas för genomfartstrafik!