Fan för föräldrar som ser sina barn som medel för att uppnå sina egna mål!

Hade inte tänkt titta på Uppdrag granskning. Janne Josefssons metod går, enligt min erfarenhet, oftare ut på att sätta dit folk än att hjälpa folk. Men programmet om Louise var ett undantag. Här var omsorgen om flickan i fokus, och kritiken mot de vuxna och samhället tydligt inriktad på att visa bristen i omsorg om "våra minsta."

Ett reportage som tydligt visade hur föräldrar helt ostraffat kan använda barn som medel för att uppnå sina egna mål. Först en mamma, som slänger ut sin tioåriga dotter för att slippa ifrån socialförvaltningens snokande i sitt privatliv.

Sedan en pappa; grovt kriminellt belastad, vårdad inom psykvården för ett missbruk vilket gör honom aggressiv och våldsam, som använder sin dottern för att få fortsatta permissioner. Enligt SVT skriver psykiatern att föräldraansvaret har betydelse för hans fortsatta rehabilitering, vilket påpekas i ett yttrande till länsrätten. Det bidrar till hans frigivning och permission.

Pappan körs kort efter frigivningen med polishjälp åter till psykakuten och tvångsintas. Men redan två veckor senare är han ute igen och står på balkongen med Louise som gisslan - han hotar att ta både sitt eget och hennes liv. Återigen använder han helt okänsligt sitt barn som ett medel för att nå sitt mål.

Åter inleds en utredning. Men eftersom pappan är avvisande läggs utredningen ner. Mycket märkligt, tycker jag. Det finns lagrum för att utreda vidare även om föräldern inte vill medverka. Varför gör man inte det? Hur kan man så grovt svika en flicka?

Det undrar Louise också: "Jag skolkar, jag blir mobbad, jag bor i en husvagn, i en bil. Att de inte förstår, att de inte alls reagerat? Det är liksom sex år. Det är en lång tid." Jag kan bara hålla med henne. Varför gjorde man ingenting?

Idag kommenterar socialchefen i Vetlanda kommun Ola Götesson "fallet Louise". I DN säger han: "Det är obegripligt att vi inte reagerat på den rad av anmälningar som kom in till socialförvaltningen, och vi ber flickan om ursäkt för att vi brustit."

Men det hjälper inte med en ursäkt för att förändra hennes liv. Lousie har blivit tvingad att injicera amfetamin i sin pappa, och hon har blivit sexuellt utnyttjad och våldtagen av sin pappa, hon har blivit utslängd av sin mamma och hon har känt sig sviken av alla vuxna i sin omgivning under hela sin uppväxt. Mot det hjälper inga ursäkter. Hon tvingas leva resten av sitt liv med alla vuxnas tillkortakommande. Jag har inte ord för att beskriva det vi gjort mot Louise. Och det värsta av allt: hon är långtifrån ensam. Det finns många Louise därute...

Ingen kunde göra något för Louise, men kanske kan Louise genom programmet göra något för andra barn i samma situation. Om det nu skulle vara så att det finns några ansvariga för socialtjänsten därute i verkligheten som har modet att stå upp för barnen och inte gå föräldrarnas ärenden? Hoppet är det sista som lämnar människan...