Perssons eftermäle gynnas inte av Reinfeldts moderna ledarstil

Håller fortfarande på att försöka komma ifatt nyhetsflödet efter rikskonferensen. Professor emeritus i statsvetenskap, Olof Ruin skrev häromdagen på DN Debatt en artikel med rubriken "Fredrik Reinfeldts ledarstil gynnar Perssons eftermäle". Olof Ruin har funderat kring de disparata ledarstilar som Fredrik Reinfeldt och Göran Persson visade i valrörelsen. Han känner sig förbryllad över Fredrik Reinfeldts "relativa osynlighet och tystnad."

Olof Ruin ifrågasätter Fredrik Reinfeldts ledarkapacitet:

Läget för Göran Persson är på sätt och vis paradoxalt när han nu definitivt skall lämna den politiska scenen. Det egendomliga är att samtidigt som det finns anledning att påminna om det värdefulla som uppnåddes under hans fögderi kommer kanske det som ogillades av många - hans dominanta ledarstil - att te sig något mindre klandervärd när den kontrasteras mot den osynlighet och tystnad som i mycket präglar dagens statsminister.

Jag känner mig lite förbryllad över Olof Ruins artikel. Varför anser han att Fredrik Reinfeldt är osynlig och tyst? Min slutsats är att Olof Ruin tolkar världen utifrån ett uppifrånperspektiv samt media. Om Olof Ruin skulle gå ut och prata med människorna i förorterna, med kvinnorna i välfärdssektorn och med klimatforskarna så skulle han säkert inte få svaret att statsministern är osynlig och tyst. Ödmjuk och lyssnande kan ses som positiva synonymer.

Att Olof Ruin kan dra den slutsatsen beror, enligt min mening på att han tar sin utgångspunkt i en gammaldags ledarstil; Machiavelli och Göran Persson hade samma uppfattning om ledarskap. Den synen delas inte av mig. Förmågan att inge förtroende och tillit är viktigare än förmågan att peka med hela armen och verka allvetande.

Jag förstår att Olof Ruin anser att vara osynlig och tyst som ledare är negativt, men så enkelt är det knappast heller. Kanske är det förmågan att låta andra få synas och höras som borde betecknas som en positiv ledarstil? Jag skulle dra motsatt slutsats: "Perssons eftermäle gynnas inte av Fredrik Reinfeldts moderna ledarstil".

Den självklara frågan för en statsvetare är: Vem vinner och vem förlorar? I fråga om Olof Ruins artikel torde det vara självklart att Olof Ruin är självklar vinnare; under förutsättning att intresset för hans nyutkomna bok ökar. Hans antagande är att Göran Persson historiskt vinner; medan Fredrik Reinfeldt framstår som den självklara förloraren. Jag är inte alls säker på att det faktiskt kommer att förhålla sig så...