Våra barn & andras ungar?

Länsstyrelsen i Stockholm riktar allvarlig kritik mot socialtjänstens hanterande av de nio apatiska flyktingbarn, som misstänktes ha blivit vanvårdade av sina familjer. Länsstyrelsen anser att de har gjort alldeles för lite för att hjälpa de här barnen.

I höstas polisanmälde Migrationsverket den misstänkta vanvården och den utredningen pågår fortfarande. Länsstyrelsen har granskat ärendena och den starkaste kritiken riktas mot att socialtjänsten inte inledde någon utredning, trots upprepade anmälningar om allvarliga missförhållanden. Dessutom var utredningarna bristfälliga; liksom dokumentation och samarbete med andra myndigheter.

Förutom det enorma sveket mot barnen har man troligen gjort sig skyldig till lagbrott. Det är oerhört allvarligt när vuxna människor inte tar sitt ansvar. Det handlar inte bara om att sköta sitt arbete, utan också om ett moraliskt ansvar mot dessa våra minsta.

Det allra värsta är att jag misstänker att anledningen till att socialtjänsten låtit bli att utreda och ingripa är att man inte vågar lägga sig i. När det gäller flykting- och invandrarfamiljer kan det lätt framstå som politiskt inkorrekt att göra det som är en självklarhet när det gäller svenska barn. Om det är så illa innebär det att svensk lag inte gäller barn till flyktingar och invandrare och att rättssäkerhet inte existerar. Svenska myndigheter för helt enkelt skillnad på folk och folk.

Jag anser att barnets rättighet till vuxna som både bryr sig och som har civilkurage nog att våga stå på barnets sida är lika stor som vuxnas skyldighet att ingripa om det finns misstankar om att barn far illa. Om man väljer att se det som rätt eller fel så är barnets rätt att slippa vanvård alltid större än den vuxnas möjlighet att fega.

PS: Tyvärr har det varit störningar på Blogger de senaste dagarna. Servern har ibland legat nere och det är anledningen till att mina inlägg inte kunnat publicerats med rätt datum. Ber om ursäkt för detta.