Skilda världar

Vi lever i skilda världar. Det blev väldigt påtaglig när jag i eftermiddags gick ut på min balkong för att se bröllopet i Ängelholms kyrka. En av de festklädda bröllopsgästerna var Charlotte Perrelli. Bruden var som en gräddbakelse, kyrkan var lövad och den svenska flaggan vajade. Mina frisörer Petra och Henric på Sandbergs Salong fanns med, liksom Gun från HOVJUVELERARE BERGGRENS GULD . En lycklig dag för brudparet. Små bebisar i barnvagnar och livet framför sig.

Samtidigt utspelades ett helt annat drama vid den offentliga toaletten, precis bredvid kyrkan och just utanför min balkong. Den ligger strategiskt placerad vid Rådhustäppans pergola och park, där stadens narkomaner och alkoholister håller till. Med påföljd att ingen annan vågar titta på blomsterprakten, fontänen eller konstverken. Och många är de mammor med kissnödiga barn som öppnat dörren till den offentliga toaletten för att snabbt stänga den och hjälpa sitt barn att kissa på gräset utanför. Kostnaden för den offentliga toaletten kan därför med lätthet delas med antal kända missbrukare.

Nu stod det en polisbil vid Rådhustäppan och två uniformerade poliser stod utanför den ena toalettdörren. Personalen på Nick´s Bar & Restaurang hade som vanligt ringt polisen, eftersom någon av gubbarna varit inlåst misstänkt länge. Överdoser och kollapser tillhör vardagen för oss som bor och arbetar i närheten av den offentliga toaletten, så vi har lärt oss att hålla lite uppsikt över stadens olycksbarn.

Poliserna tog på sig handskar, körde fram bilen och klädde in baksätet med papperssäckar. Så småningom lyckades de ta sig in på toaletten och hjälpa gubben upp och ut. De knäppte hans byxor och klädde in honom i plastsäckar (som restaurangpersonalen kom springande med). De placerade gubben i baksätet och satte en spypåse i hans hand. Det var alltså ingen överdos denna gången eftersom ambulans inte tillkallades. Då brukar ambulansen komma först, och invänta polisen.

En timme på min balkong pingstafton tydliggör utanförskapet och de skilda världar som vi lever i. Poliserna känner inte igen sig i Göran Perssons glättiga beskrivning av verkligheten och tjatet om att det går bra för Sverige. Och det kanske det gör – men det går inte bra för människorna som lever i Sverige. Det är väl dags att de gamla gubbarna lämnar styrelserummen och möter den verklighet som finns utanför. Alla ska med. Så enkelt är det.