Demensen inom politiken

Statssekreterare Hans Dahlgren på utrikesdepartementet står fast vid att han inte talade med statsminister Göran Perssons närmaste man Lars Danielsson annandag jul 2004 i samband med flodvågskatastrofen. Det framgår av justitieombudsmannens förhör med Hans Dahlgren som publicerats idag. Dessutom uppger Hans Dahlgren att även om han skulle ha talat med Danielsson vid de tidpunkter som Danielsson angett, så hade han inte kunnat ge honom den information som Danielsson hävdar.

Uppgifterna som Danielsson lämnat om att utrikesdepartementet jobbade för fullt och hade läget under kontroll var, enligt Dahlgren inte kända av honom själv förrän framåt kvällen på annandagen.

JO undrade också om Dahlgren och Danielsson diskuterat sina olika minnebilder. Enligt Dahlgren talade de en gång i mobiltelefon om saken den 6 december och en gång på Danielssons rum i Rosenbad den 12 december förra året. Dahlgren säger till JO att han inte kan komma ihåg varje ord som yttrades.

Lars Danielsson hävdar fortfarande att han talade med Dahlgren tre gånger under annandagen. Två äldre män som innehar maktpositioner på högsta nivå inom politiken. Många, även jag själv, har spekulerat i varför herrarna inte kan reda ut var de var och vem som ringde eller inte ringde till vem. Det finns ett antal teoretiskt tänkbara logiska förklaringar…

Kan det vara så enkelt att de här gubbarna är så gamla att de börjat få problem med sina minnesbilder på grund av åldern? Enligt egen erfarenhet vet jag att det finns massor av gamla gubbar, gråhåriga och tunnhåriga 30- och 40-talister, inom politiken. Sådana som inte själva inser att de inte tillför någonting utan enbart tjänar som dörrstopp för all vidare utveckling och framtidstro. De som borde lämnat taburetterna för länge sedan. De som försöker lösa dagens problem med gårdagens lösningar.

De som har mer tid att tycka om bakom sig än framför sig, för att citera suveräna Hasse & Tage. Demensen inom politiken sprider sig som glömskan i en del av Kjell Espmarks utmärkta romansvit. Kanske är det den typen av förlorade minnesbilder vi ser även här? Vad tror ni? Borde de inse sin begränsning och lämna över till yngre krafter? Eller...