Christina Linnea Örtendahls Blogg

Statsvetare & omvärldsanalytiker granskar dagsaktuell politik med glimten i ögat

måndag, mars 27, 2006

Lögnens olidliga lätthet

Läser just nu Yrsa Stenius fantastiska bok om lögnens lockelse och lömskhet Lögnens olidliga lätthet. Hon resonerar och granskar sanningen och lögnen ur olika perspektiv. Otroligt intressant och användbart nu när nyheterna dagligen berättar om lögner, vita lögner och undanhållande av sanningen. Den senaste varianten av lögn hörde jag på Ekot imorse där själva statsministern beslås med tvetalan.

Yrsa Stenius menar att den kritiska aspekten på lögn som är roten till dess moraliskt onda ska ses i relation till medmänniskan. "I ljugandet är vi inte bara respektlösa mot vår nästa. Till lögnen, den avsiktligt vilseledande, ansluter sig alltid ett drag av övergrepp mot den man ljuger för. Lögnen kränker den andres autonomi (…)en manipulation med den andres livsbetingelser, ty hans förmåga att orientera sig i verkligheten och ha makt över sina val skadas av att han litar på ord som inte är att lita på."

Men hon tar också upp filosofen Nietzche, som försvarat lögnen: ”En stor man vad är han? En stor man ljuger hellre än han säger sanningen, det kräver mera energi och vilja. Det finns en avskildhet inom honom som är otillgänglig för beröm eller klander, hans eget domslut som icke kan överklagas.”

Stenius konstaterar: ”Här är det suveräniteten, ´övermänskligheten´, som får utgöra det mänskligas högsta potens. Så olympiskt definierad till sin särart står det naturligtvis den gudalika människan fritt att ljuga och tala sanning precis som det behagar henne. Berövad hänsynen till medmänniskan som mått på sin mänsklighet behöver individen inte grubbla på hur hans beteende påverkar det relativa i hans värld. Det enda han behöver vårda sig om är sin egen onåbarhet i det universum där han själv härskar."

Här görs en historisk tillbakablick till politiska excesser i Tyskland och Sovjetunionen, men också till Knutby. Kännetecknande för händelserna är att män satt sig i Guds roll och att lögnen upphöjts till himmelska sfärer av förljugenhet. Att låta ändamålen helga medlen. Syftesetik kan vara syftesetik i sig själv.

Stenius starkaste argument för sanningen är enligt min mening central i alla kulturer:
Vi ska undvika att ljuga för varandra eftersom lögnen fräter på den ömtåliga existentiella väv som benämner tilliten i tillvaron och som vi inte kan leva utan
. Den tillit som Yrsa Stenius nämner här är detsamma som Robert Putnam benämner det sociala kapitalet och som enligt honom är det sammanhållande kittet i samhället.

Jag gör tolkningen att sanningen kan ses som en nödvändig förutsättning för demokrati, medan lögnen kan ses som en nödvändig förutsättning för diktatur. Resonemanget är tänkvärt mot bakgrund av att Sverige verkar förvandlas från ett sagoland till ett förljugenhetens landskap.

Hederlighetens grundläggande förutsättning är att åtminstone försöka vara ärlig mot sig själv. Med tanke på den initialt låga (okej, det var ett understatement) etiska nivå valrörelsen hållit är ju möjligheten att höja den ofantlig. Jag väljer att hoppas att det bara berott på okunskap och inte på illvilja och rekommenderar alla som kandiderar i valet att läsa boken!

1 Comments:

  • At tisdag, 04 april, 2006, Anonymous quark said…

    Tack för tipset om Stenius bok. Hon skriver sanningen om Knutby, om "det nakna horeriet som inslag i gemenskapen", om hur Guds viljas exekutörer kunde hjälpa till med att ombesörja hemgång om så behövdes, om hur ledaren "sakta men säkert går förlorad i ett rus av allt gränslösare omnipotens".

     

Skicka en kommentar

<< Home