Förortspoblemet - nu som då

Jag har blivit ombedd att skriva ett inlägg på Christinas blog om att växa upp där Sveriges nye utrikesminister Jan Eliasson bodde. Jag är född i slutet av femtiotalet så vi har kanske inte upplevt samma sida av folkhemsmyntet. Då detta s k skötsamhetsområde övergick till att bli socialt belastat. Exakt så som sker i Rosengård idag.

Jag och mina bröder växte upp med våran mor i ett rum och kök. Alla sov vi i rummet då köket var för litet att ha kökssoffa i. Mor arbetade deltid varvid vi barn fick tillbringa vår all tid utomhus. Vi var inte betrodda med nyckel då vem som helst kunde tränga sig på.

De sociala myndigheterna, som på den tiden hette barnavårdsnämnden tyckte att vi bodde för trångt – vilket vi i och för sig gjorde – varvid de omhändertog mig och placerade mig på barnhem. Jag fick komma hem igen först när mor gifte om sig och fick ett barn till. Då helt plötsligt var det OK att bo fem i detta lilla kyffe. En kvinna kunde inte klara sig utan man på den tiden. Alla barn i kvarteret, och vi var många, hade det likadant.

Vi var stämplade som ett problem som beslutsfattarna inte ville se. Jan Eliasson! De förorterna som sossarna byggde upp då var skit och förorterna är fortfarande skit. Inte heller idag vill beslutsfattarna se problemen. Miljonprogramsområden, förorter och det är samma fenomen som i Frankrike. Vi flyttade så småningom, till två rum och kök i Sandarne. I folkmun negerbyn kallad.

Ett tack till Leif som gav sin bild av förortsproblemet. Ett internationellt problem där utrikesminister Jan Eliasson verkligen har något att bita i.