Sagolandet Sverige

Äntligen är så den andra akten i det politiska dramat Sagolandet Sverige om flodvågskatastrofen avslutat. Er tant har samlat sig till en recension. Pjäsen är ett skrämmande drama där den tredje statsmakten i slutet av gårdagens föreställning förvandlades till den första. Scenografi och regi bidrar till att skapa en realistisk känsla. Scenkostymerna är väldesignade, tidstypiska och väl genomtänkta för att stärka intrycket av svart eller vitt. Gråskalan förekommer knappast alls och det medvetna bortvalet av starka färger förstärker allvaret i situationen. Mot den fonden framstod statsministerns maktsymbol nummer ett, den röda slipsen, extra tydligt. Skådespelarnas insatser var överlag starka. Visst var det någon som hade glömt sina repliker (hade de ingen sufflör på plats?), men det störde inte helheten utan gav bitvis dramat en pikant touch av verklighetsanknytning. Den gråtande ministern var superb i sin roll. Med den inlevelsen kommer hon att gå långt. Bli inte förvånade om ni ser henne i nästa svenska storfilm. Tror att hon till och med kan inspirera Ingemar Bergman till comeback. Den vita häxan var otroligt skicklig i sin kyla. Hennes framträdande var så isande verkligt att jag fick svepa sjalen hårdare om mig. Den svala luften svepte fram i salongen. Det enda negativa i föreställningen var makt- förlåt, statsministerns rollprestation. Rollens repliker var välskrivna på de genomgående teman ”ångerfull” och ”ansvarstagande”. Skådespelaren uttalade sina repliker på ett ypperligt sätt men kroppsspråk och mimik motsade det sagda, varvid trovärdigheten gick totalt förlorad! Inte en enda i publiken kunde godta hans ursäkt; inte med det illistiga leendet på läpparna. Verkligen tragiskt med tanke på en i övrigt alltigenom lysande föreställning i realismens anda. Det framgick tyvärr inte i programmet vem manusförfattaren var. Men oavsett är han/hon helt klart en ”coming- man/women”. Så tantens slutbetyg blir: ♠♠♠♠