Omvänd, men knappast bortglömd

Göran Skytte har nyligen kommit ut med en bok, Omvänd, där han berättar om sin andliga resa. Hörde honom i radions Människor och tro häromdagen och idag ägnar han sin kolumn i SvD åt samma ämne. En skarp och spännande analys som speglar tidsandan:

Det är ett tidens tecken i det som kallas ”världens mest sekulariserade land”. Vilket i och för sig inte är en helt korrekt beskrivning. Mera sant är att socialdemokratin i generationer gjort allt för att nedmontera kyrkan och ersätta kristen tro med devot tro på politikens och partiets förmåga att skänka folket goda gåvor från ovan. (En strävan som för övrigt är vetenskapligt belagd.)

Det är ett tidens tecken också eftersom man i svensk debatt – både av enkelt snitt och av mera sofistikerad karaktär – inte sällan tycks utgå från att kristna helt enkelt är korkade. Typ: kristen tro kan jämföras med tro på ”tomtar, troll, vättar”.

Hans bok är säkert intressant att läsa. Det är ju ingen liten förändring i världsbilden som han genomgått. I sviterna efter 68-revolutionen började han tro på Marx och umgicks i vänsterkretsar i Malmö. Hans lillebror, Håkan Skytte, som jag lärde känna på Bullen (Två krögare) spelade i Hoola Bandoola Band.

Göran Skytte avslöjade den socialdemokratiske ministern Ove Rainers skatteplanering och blev indirekt därmed ansvarig för att han tvingades avgå. Då sköt han med pennan från vänster.

Med åren blev han dock konservativ, vilket inte är ovanligt och brukar tillskrivas ålderns visdom. Han är fortfarande en skarp skytt, men med ett perspektiv som numera ligger i linje med verkligheten. Undrar förresten om hans dotter har bidragit till den ideologiska resan? Hon var medlem i MUF i Malmö och hjälpte till att dela ut valmaterial i valrörelsen 1998.

Även om jag kan glädjas åt att människor blir äldre, klokare och trivs med livet, så är det inte alla som ser med blida ögon på den gamle revolutionärens omvändelse. I Dala-Demokraten skriver Ulf Lundén, den kände journalisten, apropå bokutgivningen: Göran Skyttes tro respekterar jag men i samhällsdebatten finner jag honom fullständigt ointressant. Jaha, tänker jag och så ägnar han en hel krönika år den ointressanta samhällskritikern.

Föraktet mot den traditionella arbetar- och fackföreningsrörelsen är lika helgjuten nu som när han tillhörde tokvänstern. Skillnaden är att han i dag skjuter sina pilar från högerflanken. Det självupptagna jaget uppfyller alla hans tankebanor men har inget att göra med samhällskritisk analys.

Och sedan kommer den klassiska socialistiska sanningen (läs: det historiska skitsnacket som Göran Persson ägnat år åt att sprida innan han fick en egen gård med maskinell gödselspridare):

Jag läser en annan bok, om arbetarna i Horndal och deras fackliga kamp. Föga glamouröst, fjärran från de stora scenerna. Vid sidan om kravet på höjda löner och minskad arbetstid, tog de strid för att dricka en kopp kaffe på arbetstid. De hade inte tid med eget navelskådande som slutligen utmynnade i hovreportage om Sven-Göran Eriksson och artiklar om aktier i Privata Affärer. Göran Skytte tackar Gud för sin framgång. Vi andra får tacka dem som gick före och skapade välståndet.

Rubriken är Omvänd och bortglömd. Det måste väl vara det Ulf Lundén och flera med honom ber om varje kväll? Vad ska man ta sig till med klassförrädare? Om man upprepar en lögn tillräckligt många gånger så blir den nog sann. Eller, var det tvärtom?