Har Hagamannen en dubbelgångare?

Två unga systrar intervjuas i Kvällsposten/Expressen om våldtäkten i Ängelholm. Det är ett bra reportage, tycker jag, eftersom det speglar kvinnors upplevelse och verklighet.

- Snacket går, många tror att det i flera fall är en och samma person, säger systrarna Jasmine och Melissa. De är numera ytterst försiktiga när de ska hem från krogen på fredags- och lördagsnätter. - Man försöker alltid gå med någon kompis. Vid de tillfällen jag går ensam har jag alltid mobilen påslagen och uppringd till syrran så hon hör var jag är någonstans, säger Melissa.

Jag känner igen deras beskrivning om att många tror att det är en och samma man - Ängelholms motsvarighet till Umeås Hagaman: Åpromenadsmannen. Det har diskuterats bland flickor och kvinnor ända sedan valborgshelgens våldtäkt - den sjunde olösta i ordningen.

Vi kvinnor blir inte tryggare av att få veta att statistiken visar att Ängelholm är säkrare än Helsingborg, Malmö och Stockholm. Vi finns här och nu och är rädda här och nu. Och inte bara vi kvinnor utan även våra pojkvänner och män. De har fått en nygammal uppgift: att eskortera oss kvinnor hem. Vi är tillbaka på den tiden då kvinnor inte kunde vistas ute utan förkläde. Skillnaden är att vi kvinnor numera har vant oss vid att kunna röra oss fritt.

Det är definitivt inget normalt liv för en kvinna på 2000-talet att inte våga gå ut utan förkläde och vi ska heller inte behöva acceptera det.

Jag har rätt att känna mig trygg. Jag har rätt att slippa sådana som du. Jag har rätt att gå var jag vill när jag vill utan att sådana som du förstör mitt liv. Jag vill känna mig trygg i Ängelholm. Jag är inte trygg idag. För att du finns och för att du fortfarande är på fri fot. Först när du finns i fångenskap kan jag känna mig fri och trygg.

Jag anser att du ska sitta inne och jag ska kunna vara ute, och inte tvärtom! Det borde väl ändå vara ett minimalt anständighetskrav som vi medborgare kan enas om?