Behandla barn med respekt

Rädda Barnen kom för några år sedan fram till att minst 100 000 (kanske 200 000) barn i vårt Sverige,upplever våld i familjen. De här barnen är och har alltid varit brottsoffer, men idag lägger regeringen äntligen fram ett lagförslag som innebär att barn som tvingas bevittna våld inom familjen ska betraktas som brottsoffer. Den borgerliga alliansens rättsgrupp har redan föreslagit att barn i den här situationen enligt lag ska vara brottsoffer.

- Vi anser att när man betraktas som brottsoffer ska man också ha rätt till en brottsskadeersättning från staten. Jag tycker inte att det är bra att man ska behöva processa mot till exempel sin pappa utan det är mycket bättre att man direkt kan få en ersättning från staten när man har utsatts för detta. Det är den andra viktiga delen i det här förslaget, säger justitieminister Thomas Bodström.

Jag välkomnar förslaget men kan inte låta bli att göra ett par reflektioner. Först den typiskt socialdemokratiska tanken att pengar hjälper mot allt. En brottsskadeersättning är kanske bra, men jag tror inte att det löser barnets problem och hoppas att ingen annan heller förväntar sig det. Jag bekymrar mig också över Bodströms utgångspunkt att det är positivt att staten tar över individens ansvar. Jag anser att pappan ska ta sitt ansvar och att pappa staten ska hålla sig från aktörsrollen. Staten är och ska främst vara en struktur. Det finns allvarliga risker med att staten betraktas och behandlas som en aktör.

Rent praktiskt kommer den nya lagen att sätta press på de sociala myndigheterna att ge dessa barn allt stöd de behöver och har rätt till. Men vi får inte glömma att regeringen föreslår, riksdagen beslutar men att det til syvende og sidst är ute i den kommunala vardagen som individen ska ges stöd. Och det är långt ifrån självklart att systemet klarar att möta individen på det sätt som barnet har rätt till.

Så bollar regeringen och Bodström över problemet till kommunerna. Frågan är hur rustade kommunerna är att ta hand om de här barnen. Klarar kommunpolitiker och tjänstemän av att möta barnets behov i en redan problematisk prioritering? Finns det struktur, kunskap och ekonomi som behövs? Tillåt mig tvivla, även om jag innerligt hoppas...