Varför avgår kvinnor?

Ett av mina favoritprogram på radion, Godmorgon Världen!, hade igår ett inslag angående politikeravgångar och könsperspektiv. Genomgående är det ju så att fler kvinnor än män avgått.

Att ha använt svart arbetskraft och underlåtenhet att betala tevelicens har hittills resulterat i att alla kvinnor avgått medan männen sitter kvar i regeringen. När det gäller politiska prestigefrågor är det bara män som avgår.

Det är ganska uppenbart genom tiderna att kvinnor avgår i frågor som rör "den lilla världen" medan män avgår när det gäller "den stora världen". Det är en avspegling av den urgamla ordningen att kvinnan ansvarar för hem och barn (reproduktion) medan mannen ansvarar för arbete och ekonomi (produktion).

I programmet diskuterades varför det ser ut så. Och eftersom det inte finns någon forskning på området var spekulationerna många. Pressen på kvinnor är större. Kraven på kvinnor är högre. Kvinnor har lättare att ge upp. Kvinnor ger upp tidigare. Kvinnor orkar inte. Kvinnor har sämre nätverk. Kvinnor är mer beroende av en klapp på ryggen.

Alla dessa eventuella anledningar lägger problematiken hos kvinnan. Jag tycker att vi kvinnor borde kasta tillbaka den bollen. Jag vill i alla fall inte ha den. Min teori är helt enkelt att vi kvinnor har högre krav på oss själva än vad män har! De har dålig insikt i sånt som självkritik. Allt de gör offentligt gör de med en självklar rätt. Den självklara rätten till "den stora världen" har vi kvinnor ännu inte. Vi måste legitimera vår roll i offentligheten, eftersom vi av tradition inte har den.

Det räcker att tänka sig om Ulrika Schenström varit manlig statssekreterare och Anders Pihlblad varit en kvinnlig journalist. Gissa om alla tyckt synd om den manlige statssekreteraren som blivit så "lurad" av den kvinnliga vampen som bjudit honom på alkohol och kysst honom. En man kan ju inte rå för att han faller för en sån frestelse, eller?

Det är kanske så enkelt att kvinnor har högre krav på sig själva i politiken. Varför säger ingen det?