De första 100 dagarna

De första 100 dagarna har gett journalister anledning att utvärdera Reinfeldts regerings göranden och låtanden. Självklart inleder man med den initiala ministerturbulensen. Sedan startar regeringsarbetet med att Fredrik Reinfeldt åker på "eriksgata". Under tiden som han är borta tar Anders Borg rollen som den gode och ger medborgarna jobbavdrag - kolla ditt kontoutdrag efter nästa lön så får du se. Sven Otto Littorin har axlat rollen som den onde genom att sänka a-kassan och springa fackets ärenden samtidigt, vilket innebär att han utmålas som gossen Emil Ruda både till höger och vänster.

Men jag förstår att journalisterna i SVT har en svår uppgift när de försöker framställa Sven Otto Littorin som den onde. Han har en otrolig förmåga att verka sympatisk i varje sammanhang, om än aldrig så trängd. Han visar empatisk insikt och tar ansvar för sin uppgift. Han frågar sig varje morgon och kväll om han gjort allt vad han kan idag för att se till att alla som vill och kan ska ha ett arbete att gå till. Handen på hjärtat: Ställer du dig den frågan ens varje dag/vecka/månad?

Han berättar om morgonen när Fredrik Reinfeldt ringde och frågade om han ville ta jobbet som arbetsmarknadsminister. Han hade just lämnat 5-årige sonen på dagis och stod och sopsorterade! Sen ser vi hur han handlar blodpudding (fast här i Skåne heter det blodkorv) i närbutiken och jag vet att han också lagar middag till familjen. Det är inte lätt att försöka utmåla den här helyllekillen och svärmorsdrömmen som den onde. Om man därtill lägger det faktum att han svarar lugnt och sakligt på alla frågor och står för sina beslut så måste kännas väldigt besvärligt för den eller dem som ansvarar för vinklingen.

När Sven Otto Littorin säger att "Jag är inte här för att glassa runt" inser jag att moderaternas svåraste uppgift inte är att vinna arbetarnas förtroende. Nej, det mest komplicerade är att få de gamla moderaternas förtroende. De gubbar som nu springer runt och talar om hur förfärligt det är nu när Sven Otto Littorin sitter i knäet på facket och Reinfeldt och de där andra uppe i Stockholm har förstört allting som vi byggt upp...

Tommy Möllers kommentarer i programmet förstår jag inte riktigt. Varför skulle det vara fel att allianspartierna delat ministerposterna närmast proportionerligt. En kompromiss är en kompromiss och alliansen verkar överens. Kan det vara så att Tommy Möller anser att regeringen blir för högerdominerad i förhållande till det totala väljarunderlaget och dito mandatfördelning och förväxlar det med "den vinnande sidan"?