Ropen skalla, barnflicka åt alla

Så har vi haft en ny regering i ett dygn och media har varit flitiga i sin granskning. Vilka lik har de nya ministrarna i garderoben, tro? Enligt Ekot "kom uppgifter om att två av ministrarna, handelsminister Maria Borelius och kulturminister Cecilia Stegö-Chilò, har betalat barnflickor svart."

Regeringen bemöter detta på ett föredömligt sätt. Båda ministrarna erkänner och lovar att det aldrig ska upprepas. Dessutom berättar chefen själv, Sveriges statsminister Fredrik Reinfeldt, att han blev informerad när han frågade om de ville ha jobb i regeringen. Sedan överraskar han journalisterna genom att ge dem mer information än vad de själva lyckats få fram! De hade helt missat Tobias Billströms bikt inför vår nya landsfader.

Öppenhetskriteriet är det absolut viktigaste i politiken. En av grundreglerna i den politiska etiken är att ställa följande fråga: Skulle jag kunna göra eller säga detta offentligt? Om svaret är ja; OK. Om svaret är nej: Gör eller säg det inte!

Inte så att jag försvarar oetiska och olagliga handlingar, men när det gäller svarta barnflickor antar jag att det bara är i politiskt korrekta kretsar som man förfasar sig över detta. Fenomenet är väl känt bland medborgarna i staten Sverige. Hur många känner inte du som varit svart dagmamma? Eller som använt svart dagmamma? Alla har garanterat minst hört talas om det.

Personligen är jag ytterst tacksam för de familjer som anlitade mig som barnvakt och betalade svart under 70-talet. Tack vare deras pengar kunde jag köpa märkesjeans, LP-skivor, smink och gå på bio. Livets nödtorft för en tonårstjej, med andra ord.

Dock missar journalisterna den centrala poängen, nämligen anledning till att fenomenet existerar överhuvudtaget: Socialdemokraternas långa maktinnehav och den höga skatt på arbete som de beslutat om. Den största delen av hushållstjänsternas marknad är svart! Och det vet alla, men eftersom det är politiskt inkorrekt så låtsas vi alla som om den inte finns!

Journalisterna missar också det faktum att de allra flesta kvinnor känner igen sig i den situation som Maria Borelius och Cecilia Stegö-Chilò och förstår. De har det precis som vi - det är lika för alla. Det innebär att de får vår sympati och i dramaturgiska termer per definition är de goda. I konsekvensens namn blir då journalister, särskilt proffstyckare som Göran Greider, och skattemyndigheten per definition de onda.