Ljusskygga individer i stad utan ljus

Sitter här och tittar ut över ett mörkt Ängelholms City. Igår ringde jag efter polisen eftersom ett par narkomaner antastade kvinnor, skruvade av cykelhjul och sedan, som alltid, ockuperade Rådhustäppan med den dagliga påföljden att andra medborgare och turister inte ens vågar närma sig denna stadens oas.

Skottlossning förekom, men jag vet inte vad som egentligen hände när två polispatruller gensköt förövarna. Detta inträffade mitt på dagen, men personligen går jag inte ut ens efter mörkrets inbrott. När vi anordnade en manifestation mot våldet i samhället på Stortorget här i stan lovade min vän och tidigare chef, kommunalrådet i Ängelholm, Hans Wallmark att kommunen skulle se till att torgen, åpromenaden och andra offentliga miljöer skulle belysas. Men än ingenting har hänt. Inte mer än att man äntligen tagit ner julbelysningen från träden. Det råder fullständigt mörker - i dubbel bemärkelse - här i Ängelholm.

Kanske är det symptomatiskt att mörkret i styrelserummen också råder i samhället i stort? Det som inte syns finns inte. Men för oss kvinnor tillhör mörkret och rädslan vardagen. Det är inte bara en fråga om politik, partier och publicitet utan också om praktisk business som borde ordnas omgående så att även vi kvinnor kan röra oss fritt!

Mot bakgrund av att det inte hänt något på flera månader, trots utställda löften från manliga makthavare, och det faktum att åpromenadsmannen fortfarande är på fri fot efter fem våldtäkter, vill jag att det händer något ljust. Och det innan åpromenadsmannen våldtar den sjätte kvinnan i Ängelholm.

Om inte staden badar i ljus nu i sommar så ordnar vi kvinnor det själva!