68-generationen och 68:an

Idag, den 28 februari, är det 20 år sedan socialdemokraternas partiordförande och Sveriges statsminister Olof Palme mördades. Mot bakgrund av mediernas massiva minnessändningar må man inte missa minnesdagen. Vi var släkt och träffades ett antal gånger under de år då han var partiordförande och jag var aktiv socialdemokrat och kvinnoklubbist, vilket vi kvinnor i partiet kallades på den tiden. Palme var en ledare helt i enlighet med Marx teori och i tidens anda. Olof Palme själv var 68-rörelsen internaliserad, vilket jag tydligt märker nu i de tal och intervjuer som sänts de senaste dagarna. Jag tror att Olof Palme var den sista partiordförande i socialdemokraterna som kunde ha denna ledarstil och att hans partiordförandeperiod var den sista eran av socialdemokraters och kommunisters massmobiliseringskampanjer. Eliten och massan förutsätter varandra, och sossarna envisas med att fortfarande navigera efter den kartan trots att terrängen radikalt har förändrats sedan Palmes tid.Göran Perssons självpåtagna roll som elit förutsätter en tro på överheten hos folket. Sossarnas största styrka har alltid varit och är fortfarande massmobilisering. Problemet är att den metoden inte fungerat sedan Palmes tid. Det hjälper inte att använda ny teknik och iscensätta en massmejlkampanj. Och om ni på 68:an sitter och funderar på att massmessa enligt 68-generationens massmobiliseringsmetod så är min uppfattning att denna metod tid för evigt borde vara avsomnad. Om ni inte tror mig så titta in på Leopolds Antikvariat på Sturegatan i Stockholm, där 1:a maj märken säljs till ett belopp om 40 kronor. Och om någon händelsevis skulle vara intresserad så har jag ett par autografer i min minneslåda. Vila i frid, Olof...