Arbetarbarn vs akademikerbarn

Caterina Franceschi, vid Handelshögskolan i Göteborg har studerat ett stort antal ersättningsfall som behandlats i den statligt styrda Trafikskadenämnden och riktar hård kritik mot Trafikskadenämnden för kränkande särbehandling av trafikskadade barn på DN Debatt. Enligt hennes studie kan barn från arbetarhem som skadas i trafiken få upp till 100 000 kr lägre årligt skadestånd än barn från akademikerhem.

Orsaken är att Trafikskadenämnden bedömer ersättningen efter den sociala miljö som barnet växer upp i och gör en beräkning av ersättningen för framtida inkomstbortfall utifrån barnets egna framtidsutsikter.

Denna bedömning utgår som jag ser det från ett antal gamla fördomar. Det första och mest uppenbara är att socialdemokraternas hegemoni fortfarande är förhärskande och att man därför utgår från att arbetarbarn blir arbetare och att de har en lägre lön än akademikerbarn och akademiker. Denna stipulation är inte längre giltig och bör därför undantas i denna typ av spekulationer.

Det framtida inkomstbortfallet ska beräknas utifrån barnets förutsättningar och val i livet. Här kommer nästa missuppfattning utifrån den socialdemokratiska ideologin. En akademisk utbildning leder per automatik till högre lön än ett arbetaredito. Så är ju inte fallet. I sossarnas Sverige har en chaufför eller en svetsare betydligt högre lön än en bibliotikarie eller arbetsterapeut. Och då har de ändå en flerårig högskoleutbildning med studielån om minst 200 000 kronor bakom sig samt en livslång "straffskatt" om ett tiotusentals bekattade kronor per år.

TSN har vägt in barnets sociala närmiljö vid beräkningen av ersättning för framtida inkomstbortfall. Akademikerbarn får mer i ersättning än arbetarbarn. Dessa så kallade fall benämns barn med karriäreffekt. För denna typ av barn blir ersättningen cirka 100 000 kronor högre. Skadeståndet brukar också karriärhöjas.

Att i dagsläget diskriminera ungdomar med familjebakgrund i arbetarhem är fullständigt idiotiskt. Såvida man inte utgår från den socialdemokratiska ideologin. I det fallet ter tanken sig fullt naturlig. Ingen har förmågan att förringa arbetarbarns förmåga som arbetarna själva.

Det är de enda föräldrarna som inte har viljan och förmågan att föra fram sina barns talanger och förmågor. Och det syndromet beror på samma ideologiska utgångspunkter som byggde SAP, IOGT, Unga Örnar och ABF.

Det så kallade arbetarpartiet socialdemokraterna har under de senaste hundra åren inte lyckats med uppgiften att likställa värdet på arbetarbarn och akademikerbarn inom ramen för de lagar som TSN har att arbeta efter. Det är en uppgift för Beatrice Ask och alliansregeringen. Dessutom hoppas jag att alliansregeringen, med sin klokskap, förmår att förmedla det som sossarna, vänstern och miljöpartiet hittills ständigt misslyckats med: nämnligen att alla människor är lika!

...för övrigt anser jag att det bör sättas upp bommar på Järnvägsgatan samt att Nybrovägen och Havsbaden bör öppnas för genomfartstrafik!

Alice Timander, Ingmar Bergman och Lars Forsell

Har blivit av med gipsskenan och kan äntligen använda båda händernas fingrar på tangentbordet. Helt underbart att kunna skriva igen. Det är möjligt att jag återkommer till något som hänt under den senaste månaden, men just nu har jag inte lust att backa tiden.

Det som hänt idag: Ingmar Bergman är död och som DN, SVD och kvällstidningar samt radio och tv gått i gång på; har däremot fått mig uppretad och tacksam att jag rent praktiskt kan kommentera på bloggen. Hela dagen har media ägnat åt Ingmar Bergman som rapporterades död i morse. Jag vill inte på något sätt förringa hans gärning, men det blir lite tröttsamt att alla program idag handlar om Ingmar Bergman och att alla programtablåer ändras om för att sända ett nyinsatt program om Ingmar Bergman.

Jag gillar en del av hans filmer, men jag blir riktigt sur när jag inte får höra reprisen av Sommar i P1 med Peter Rost i rätt tid. Han säger också ett vettigt ord i rättan tid! En svensk man som är något så ovanligt som en whistle blower. Ett begrepp som det symptomatiskt nog inte ens finns något svensk ord för. Här lyder vi alltid överheten oavsett hur etiskt och lagligt fel de har! All heder åt Peter Rost!

Men när det gäller Sveriges Radios beslut att på Sommar i P1:s ordinarie sändningstid imorgon sända en repris av Ingmar Bergmans sommarprogram, som jag för övrigt inte gillade ens när det sändes ursprungligen, så blir jag bara irriterad och förbannad. Först och främst för att man från public service sida gör värderingen att hans program har högre prioritering än Alice Timanders och Lars Forsells sommarprogram. De har båda avlidit under sommaren och deras sommarprogram sändes inte istället för någon annans utan istället för något annat vid en annan tidpunkt.

För det andra för att jag sett fram emot Gustaf Skarsgårds sommarprogram. När kommer det att sändas? På icke ordinarie sändningstid eller inte alls? Jag vill höra det. Bergmans sommarprogram kan de som vill höra när som helst på webben; det ligger givetvis redan ute. Liksom en hel minnessida (sic!). Ser bara detta som ett utslag av political correctness hos Sveriges Radio. När ska de våga sticka ut?

...för övrigt anser jag att det bör sättas upp bommar på Järnvägsgatan samt att Nybrovägen och Havsbaden bör öppnas för genomfartstrafik!